En härlig mix av vardagsreflektioner och tankar kring film, konst och musik.

Orginaltitel: La Danse – Le ballet de l’Opéra de Paris (2010)

Regi: Frederick Wiseman

“En ballettdansare måste vara både kapplöpningshäst och jockey, både racerbil och förare!” säger Brigitte Lefèvre, konstnärlig ledare på Paris opera, som ett av de minnesvärda citaten från filmen.

Filmen har ingen tydlig tidslinje och följer inte heller någon speciell person från start till mål. Filmklipp på den enorma byggnaden utifrån varvas med klipp från repetitioner med olika tränare som alla har sin säregna stil och utlärningsteknik. Man får lite följa allt som sker i huset från ljus- och ljudrepetitioner till skrädderi i källaren. Man får till och med följa med upp på taket där en biodlare samlar in honung på morgonkvisten.

Några gånger under filmens gång börjar jag känna mig rastlös men då ligger alltid ett fantastiskt dansnummer alldeles runt hörnet och räddar det hela från att bli allt för långdraget. Jag gillar speciellt de moderna dansnumren med de yngsta eleverna på balettskolan. De känns som en uppfriskande och nödvändig kontrast till den klassiska baletten som det visas mycket av.

Själva berättandet är väldigt objektivt och blir lite kallt och opersonligt. Jag skulle vilja veta mer om människorna i filmen, ballerinor eller föreståndare spelar inte så stor roll. Med hjälp av olika recensioner inser jag att syftet med filmen kanske inte så mycket är att gestalta och besjäla personerna i den utan mer platsen.  Det är institutionen operahuset från tak till källare som står i centrum. Filmen visar på ett odramatiskt vis upp detta långlivade maskineri av fysiskt pressande och hårt arbetande som ger oss några av de vackraste och häftigaste upplevelser som dansen som konstform kan erbjuda.