Black Swan
18 mars 2011
Black Swan (2010)
Regi: Darren Aronofsky
Jag har nu sett filmen två gånger, en gång hemma och en gång på stor duk.
Efter att ha avverkat de smått obehagliga skräckfilmseffekterna första gången så blev det lättare att fokusera på andra saker nästa gång. T.ex. den dysfunktionella relationen till modern och det ömsesidiga beroendet mellan henne och huvudpersonen/dottern Nina.
Ninas psykos som växer sig starkare i takt med att pressen ökar är snyggt skildrad men jag kan inte hjälpa att tänka att psykoser oftare handlar om att höra röster än så tydliga visuella hallucinationer. Men det är klart att synhallucinationer är mer ultimata som filmiskt uttrycksmedel.
Några saker stör mig och gör att jag inte riktigt kan köpa storyn helt, till exempel så känns porträttet av Lily som den nya ”farliga tjejen” lite väl klychigt. Måste hon både tjuvröka, locka med partyknark OCH ha en tatuering? Vi fattar grejen liksom, vore det inte mer intressant att porträttera henne som det spännande hot hon ska utgöra för huvudkaraktären utan att ta till alla dessa klyschor? Sen har vi producenten Leroy som även han känns aningen stereotyp som producenten som ligger med alla prima ballerinor i sitt “stall”.
Det blir lite mycket tjat om att Nina måste ta fram sin mörka sida, sin ”svarta svan” och parallellen till sexuell frigörelse är nästan lite överdrivet tydlig. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är varför i hela världen en annan ballerina t.ex Lily inte kan dansa den svarta svanen då om det nu är så himla svårt för huvudpersonen, problem solved liksom! (jo jag vet att det är där i utmaningen ligger och det är det som ska visa dansarens storhet, men eller hur slås man av tanken?)
En annan sak jag frågar mig är om man verkligen kan vara så skör som Nina i en högpresterande miljö och klara av de krav som ställs på en samtidigt som man är på väg in i en psykos som bara blir värre?
Jag har sett den en gång på bio och det som drabbade (! haha) mig direkt var just all symbolik kring relationen mamma-dotter. Skräckeffekterna var för mig bara symbolik som fördjupade detta. Jag håller med dig om producenten och jag tyckte att Lily var en helt osannolik person, men jag tog henne nästan som en slags dröm eller fantasiperson. Sett ur huvudpersonens ögon funkade hon för mig, speciellt som jag ibland fick intrycket av att Lily bara var en projektion av Ninas “skuggsida” eller förträngda del av sig själv.
Angående producenten har jag märkt inom teaterskolor att den där klyschan om producenten verkligen finns, det kanske är värt att ha med just för att klyschan existerar?
Jag håller inte alls med om frågeställningen om varför svanen inte bara kan spelas av två olika personer. Hela tjusningen för mig är att det är samma person.
Slutligen angående psykoser och sköra människor. Man kan absolut vara så skör i en sådan miljö. Det finns fullt av exempel på artister/konstnärer/musiker/skådespelare som är/varit på väg in i en psykos och varit oerhört sköra, det är just det som gör att man kan uttrycka sig på det sättet, att vara skör och ha ett tunt skal så att man kan fånga och se och uppleva och uttrycka stämningar, känslor och mänskliga erfarenheter.