Albert Watson vs Sara Moon
Efter att sett Albert Watsons utställning på Fotografiska idag och direkt efter gått en trappa upp för att åter besöka Sara Moons utställning (som hänger där en dag till) så kan jag inte hjälpa att jämföra dessa två. De är så totalt olika i sitt sätt att skapa och i de resultat som deras verk utgör.
Watsons bilder är snygga, genomtänkta, tillrättalagda, tekniskt skickliga och faktiskt enligt min ödmjuka åsikt, lite tråkiga! De berör mig inte, får mig inte att undra eller vilja veta mer om situationen bakom eftersom det är så uppenbart att allt är minutiöst iscensatt. Bland bilderna jag gillar finns bilden på Marilyn Manson som ni ser här nedan, men det är mest för att det är han. Hans utstrålning och personlighet kan göra vilken bild som helst sevärd.
I en filmvisning som hör till utställningen beskriver Watson sitt arbete. Han pratar om hur han upptäckte kameran i unga år och hur den passade honom som hand i handske och han bara visste direkt att det var detta han var ämnad att göra. Han menar också att vara ämnad för att fotografera och att faktiskt ta bra bilder är två olika saker samt att modefotografi inte är hans främsta intresse egentligen, trots att hans modefotografier är de som gjort honom till en ikon. Se mer av Watsons verk här.
Sara Moons bilder får mig att vilja gråta och skratta, leva och dansa. Att ta del av hennes värld, hennes skapande är som att få vara med i en saga. Jag lyssnar på hur hon pratar i filmen om skapandeprocessen där hon beskriver hur hon söker efter det där ögonblicket, att hon fram till det kommer går igenom så många olika känslor, blir trött på modellen, trött på sig själv, tänker på att lägga ner fotograferandet sen plötsligt kommer det. Hon iscensätter ögonblicket! Bygger upp miljön runtomkring och väntar sen på att fånga det som kanske kan vara skiftning i ljuset eller något annat moment som stör det tillrättalagda och “gör” bilden. Jag antar att många fotografer jobbar så men få har samma känsla och skicklighet.
I jämförelse med Moon så känns Watsons bilder för mig lite ytliga och trista och liksom utan liv och rörelse. Halvnakna kvinnokroppar i lack och läder på röda lakan. Svartvit nakenhet, perfekta kroppar och människor om och om igen. Visst det är snyggt och vackert men det berör inte.
Marilyn Manson - en av Watsons pefekta bilder
Inga trackbacks än.