The Donnas, schysst träningsmusik!

Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar The Donnas. De är ett härligt ösigt hårdrocksband som verkligen motiverar en att kämpa lite extra när man tränar. Att lyssna på dem medan man tränar gör en (läs: MIG) också på gott humör för de har så bra och roliga texter som får mig att fnissa på löpbandet.

Utdrag ur några låtar:

Dirty Denim

You look like you haven´t slept for an hour

You smell like you haven´t taken a shower

And your hair, is so dirty it makes you look like your thirty” (Woo min ålder haha man tänkte ju så när man var 18, att vara 30 var lika med att vara pensionär!)

Please don´t tease (Kul med lite ”omvända könsroller här”. Det är tjejen som tycker killen är en ”teaser” och så kan det ju också va, eller hur?)

Baby, so you think that sometime maybe

We can go out, you don’t have to be such a Boy Scout

What you’re givin’ is not enough

So baby I’ll call your bluff

[Chorus]

‘Cause you’re just a tease

Baby, please don’t tease

I’m getting down on my knees

Baby, please don’t tease

C’mon and give it to me”

Slutligen så får ni lyssna (och titta på videon till) min favoritlåt Who Invited You

Annonser

Texten..

… till den här låten från 1989 med Belinda Carlisle  handlar alltså om en tjej som ska ut och härja medan killen ska sitta hemma och vänta! Hon säger inte hur länge hon ska vara iväg utan ber honom bara att ”leave a light on” ifall hon kommer tillbaka, hmm plötsligt fick denna 80-talsdänga ett nytt lyft för mig! 😉 Speciellt gillar jag textraden ” I can´t explain, I don´t know It´s just like this, I have to go”.

Här kommer den härliga nostalgiska 80-talsvideon (den kalufsen hade ju inte jag tackat nej till!).

Albert Watson vs Sara Moon

Efter att sett Albert Watsons utställning på Fotografiska idag och direkt efter gått en trappa upp för att åter besöka Sara Moons utställning (som hänger där en dag till) så kan jag inte hjälpa att jämföra dessa två. De är så totalt olika i sitt sätt att skapa och i de resultat som deras verk utgör.

Watsons bilder är snygga, genomtänkta, tillrättalagda, tekniskt skickliga och faktiskt enligt min ödmjuka åsikt, lite tråkiga! De berör mig inte, får mig inte att undra eller vilja veta mer om situationen bakom eftersom det är så uppenbart att allt är minutiöst iscensatt. Bland bilderna jag gillar finns bilden på Marilyn Manson som ni ser här nedan, men det är mest för att det är han. Hans utstrålning och personlighet kan göra vilken bild som helst sevärd.

I en filmvisning som hör till utställningen beskriver Watson sitt arbete. Han pratar om hur han upptäckte kameran i unga år och hur den passade honom som hand i handske och han bara visste direkt att det var detta han var ämnad att göra. Han menar också att vara ämnad för att fotografera och att faktiskt ta bra bilder är två olika saker samt att modefotografi inte är hans främsta intresse egentligen, trots att hans modefotografier är de som gjort honom till en ikon. Se mer av Watsons verk här.

Sara Moons bilder får mig att vilja gråta och skratta, leva och dansa. Att ta del av hennes värld, hennes skapande är som att få vara med i en saga. Jag lyssnar på hur hon pratar i filmen om skapandeprocessen där hon beskriver hur hon söker efter det där ögonblicket, att hon fram till det kommer går igenom så många olika känslor, blir trött på modellen, trött på sig själv, tänker på att lägga ner fotograferandet sen plötsligt kommer det. Hon iscensätter ögonblicket! Bygger upp miljön runtomkring och väntar sen på att fånga det som kanske kan vara skiftning i ljuset eller något annat moment som stör det tillrättalagda och ”gör” bilden.  Jag antar att många fotografer jobbar så men få har samma känsla och skicklighet.

I jämförelse med Moon så känns Watsons bilder för mig lite ytliga och trista och liksom utan liv och rörelse. Halvnakna kvinnokroppar i lack och läder på röda lakan. Svartvit nakenhet, perfekta kroppar och människor om och om igen. Visst det är snyggt och vackert men det berör inte.

Marilyn Manson - en av Watsons pefekta bilder

Sara Moon på Fotografiska

19 mars 2011

Det var en fin, solig sen eftermiddag när jag började traska till Fotografiska idag. Härligt i luften nu, vår på väg!

Jag berördes mycket av Sara Moons bilder. Några av dem var så fantastiska att jag var tvungen att gå tillbaka och titta på dem flera gånger för att riktigt ”ta in dem”. Det är svårt att beskriva konst, alla känner och upplever bilder och konstverk olika men för mig fanns det en stillhet och vila i dessa bilder. Jag hade velat ha många av dem hemma på väggen för jag vet att det hade gjort mig lugn att betrakta dem. Jag tycker om känslan av lugn och vila i bilder även om det är häftigt när en konstnär lyckas störa och provocera sin omgivning också.

Så här stod det på Fotografiskas sida om Sara Moons bilder:

”Hennes bilder lever på en mystisk plats mellan vakenhet och dröm, konst och mode.”

Ett citat som fastnade från Sara Moon själv som grep tag i mig:

Time is chasing me and shouting, ”stop Thief”.

Alla som uppskattar foto och konst bör verkligen se till att gå och se utställningen innan den slutar den 17 april.

Black Swan

18 mars 2011

Black Swan (2010)

Regi: Darren Aronofsky

Jag har nu sett filmen två gånger, en gång hemma och en gång på stor duk.

Efter att ha avverkat de smått obehagliga skräckfilmseffekterna första gången så blev det lättare att fokusera på andra saker nästa gång. T.ex. den dysfunktionella relationen till modern och det ömsesidiga beroendet mellan henne och huvudpersonen/dottern Nina.

Ninas psykos som växer sig starkare i takt med att pressen ökar är snyggt skildrad men jag kan inte hjälpa att tänka att psykoser oftare handlar om att höra röster än så tydliga visuella hallucinationer. Men det är klart att synhallucinationer är mer ultimata som filmiskt uttrycksmedel.

Några saker stör mig och gör att jag inte riktigt kan köpa storyn helt, till exempel så känns porträttet av Lily som den nya ”farliga tjejen” lite väl klychigt. Måste hon både tjuvröka, locka med partyknark OCH ha en tatuering? Vi fattar grejen liksom, vore det inte mer intressant att porträttera henne som det spännande hot hon ska utgöra för huvudkaraktären utan att ta till alla dessa klyschor? Sen har vi producenten Leroy som även han känns aningen stereotyp som producenten som ligger med alla prima ballerinor i sitt ”stall”.

Det blir lite mycket tjat om att Nina måste ta fram sin mörka sida, sin ”svarta svan” och parallellen till sexuell frigörelse är nästan lite överdrivet tydlig. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är varför i hela världen en annan ballerina t.ex Lily inte kan dansa den svarta svanen då om det nu är så himla svårt för huvudpersonen, problem solved liksom! (jo jag vet att det är där i utmaningen ligger och det är det som ska visa dansarens storhet, men eller hur slås man av tanken?)

En annan sak jag frågar mig är om man verkligen kan vara så skör som Nina i en högpresterande miljö och klara av de krav som ställs på en samtidigt som man är på väg in i en psykos som bara blir värre?

Natalie Portman fick en Oscar för sin roll i Black Swan

Nya ljud

Ibland gillar jag att bara ligga och lyssna, lyssna på de ljud som finns på en viss plats när människor inte tar över den med sina ljud. I min andrahandslya i Vasastan har t.ex. kylskåpet en påtaglig ”ljudrytm” där det låter väldigt mycket emellanåt för att sedan stanna av och tystna. Fläkten i köket piper och tjuter också på ett sätt som är så välbekant nu att jag knappt lägger märke till det. Duschen får frispel ibland och börjar droppa ljudligt. Ibland har jag vaknat av det och fått klättra ner från loftsängen för att vrida om kranen så hårt jag kan med hjälp av en handduk. Det händer att dörren till badrummet öppnas långsamt på ett knarrande, spöklikt vis om man inte stänger den helt.

Det är ljud som hör till den här lägenheten.

Snart flyttar jag ännu en gång till en lägenhet med nya ljud. Det jag vet redan nu är att det inte kommer att vara någon insyn där som det är här. Jag kommer inte behöva oroa mig för att synas när jag går ut ur duschen och byter om på kvällarna. Lägenheten ligger många våningar upp och det kommer säkert vara en helt annan känsla än att bo på bottenplan som nu. Men jag vet ingenting om ljuden. Något jag vet är att jag kommer att ta många och långa bad i det badkar som finns där. Att äntligen få ha tillgång till badkar ska bli härligt!

När jag ligger där i badvattnet som färgats grönt, blått eller rosa beroende på vilket badsalt jag väljer ska jag lyssna efter ljuden som finns just där. Jag ska lyssna först spänt och vaket som man gör när ljuden är nya och enda tills de blir så välbekanta att jag inte tänker på dem längre. Det är nog ungefär då jag känner mig hemma.

Matälskande rappande japanskor

Min vän Gandalf introducerade mig till bandet Cibo Matto med låten Birthday Cake som han spelade för mig i min första lägenhet i Malmö när vi var 18-19-år. Gandalf brukade annars spela en del udda saker som jag inte riktigt fastnat för men den här gången var det annorlunda! Det jag hörde liknade inte något annat och jag ville bara höra mer. Jag hastade iväg till Folk & Rock där jag fick beställa skivan som expediten aldrig hört talas om. Skivan som skulle bli – och fortfarande är – en av mina absolut mest spelade och älskade. Skivan med den bästa titeln i världshistorien: Viva La Woman!

Cibo Matto

Cibo Matto består av de två japanskorna Yuka Honda och Miho Hatori som på olika språk (mest engelska med japansk brytning) växlande mellan sång och rap och med starkt skiftande tonlägen framför låtarna vars sound kan beskrivas som en blandning mellan rock, triphop och hiphop. Matreferenserna är ständigt närvarande och bland låttitlarna hittar man namn som Beef Jerky, Artichocke, White pepper Ice cream och Know your Chicken. Japanskorna menar att detta kommer sig av otaliga restaurangbesök i Brooklyn där de repade. De blev då inspirerade av menyer och maträtter vilket fick dem att skriva låtar om just mat. Själva namnet Cibo Matto kommer från italienskan och betyder ungefär ”galen mat”.

Bandet släppte några år senare ännu en skiva: Stereo Type A vilken varken känns lika enhetlig eller stämningsfull som debuten. Mystiken och entusiasmen som präglar första skivan har här ersatts av ett urbant lite välproducerat (läs överproducerat) sound – vilket säkert många gillar eftersom det är rätt coolt och ”snyggt”- men som sagt saknas den känsla och stämning jag blev förälskad i på första skivan.

Cibo Matto Discography

Viva La Woman  (1996)

Stereo Type A – (1999)

Man kan nog lugnt säga att videon inte är i klass med musiken!

La Danse

Orginaltitel: La Danse – Le ballet de l’Opéra de Paris (2010)

Regi: Frederick Wiseman

”En ballettdansare måste vara både kapplöpningshäst och jockey, både racerbil och förare!” säger Brigitte Lefèvre, konstnärlig ledare på Paris opera, som ett av de minnesvärda citaten från filmen.

Filmen har ingen tydlig tidslinje och följer inte heller någon speciell person från start till mål. Filmklipp på den enorma byggnaden utifrån varvas med klipp från repetitioner med olika tränare som alla har sin säregna stil och utlärningsteknik. Man får lite följa allt som sker i huset från ljus- och ljudrepetitioner till skrädderi i källaren. Man får till och med följa med upp på taket där en biodlare samlar in honung på morgonkvisten.

Några gånger under filmens gång börjar jag känna mig rastlös men då ligger alltid ett fantastiskt dansnummer alldeles runt hörnet och räddar det hela från att bli allt för långdraget. Jag gillar speciellt de moderna dansnumren med de yngsta eleverna på balettskolan. De känns som en uppfriskande och nödvändig kontrast till den klassiska baletten som det visas mycket av.

Själva berättandet är väldigt objektivt och blir lite kallt och opersonligt. Jag skulle vilja veta mer om människorna i filmen, ballerinor eller föreståndare spelar inte så stor roll. Med hjälp av olika recensioner inser jag att syftet med filmen kanske inte så mycket är att gestalta och besjäla personerna i den utan mer platsen.  Det är institutionen operahuset från tak till källare som står i centrum. Filmen visar på ett odramatiskt vis upp detta långlivade maskineri av fysiskt pressande och hårt arbetande som ger oss några av de vackraste och häftigaste upplevelser som dansen som konstform kan erbjuda.

Gaga – varken konstnär eller förebild

Det blir så löjligt när Lady Gaga upphöjs för sin ”konstnärlighet” eller när folk imponeras av att hon har med 25 lastbilar med material till sin scenografi, sin scenkostym eller vad det nu är som hon ska använda på sin konsert ikväll. Och varför fascineras folk av att hon ”skriver sina egna låtar” (det gjorde väl Lena Philipsson också)? Är det för att hon därmed inte anses vara lika mycket produkt som Britney Spears eller Aguilera? Visst, hon verkar smart,  mycket ambitiös, hårt arbetande och enormt duktig på att bemöta sina fans och har med dessa medel och lite tur blivit galet framgångsrik. Jag tvivlar inte en sekund på att hon kommit precis dit hon har för att hon bestämt sig och arbetat stenhårt för det.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag jämförde henne med Madonna, en ung Madonna. Man kan jämföra deras kontroll över karriär och vilja att åstadkomma något mer och annorlunda som provocerar och sticker ut lite. Men ska man göra en sådan jämförelse så får man ta med i beräkningen att Madonna gjorde sin grej och banade vägen för kvinnliga uttrycksfulla artister innan Gaga vare sig blivit pottränad eller klinkat sin första ton på pianot.

Så kalla inte det Gaga gör för konst bara för att hon sagt i en intervju att hon ”andas konst” eller att hon inspireras av Andy Warhol. Få mig inte heller att tro att hon är någon bra förebild för unga kvinnor. Varför skulle hon vara det? För att hon är en workoholic som har ständig press på sig själv inte minst att ha en ”perfekt” kropp som tål att visas upp i musikvideos och på scenframträdanden? För att hon vågar ta ut svängarna med knasiga kreationer som jätteaxlar eller enorma peruker? Hon är fortfarande en i raden av artister som bara visar och uttrycker att det är okej att vara annorlunda och lite galen så länge man är det på ett sätt som passar in i normen.

Här har ni en lista på verkligt konstnärliga kvinnliga artister som inte fått men borde få minst lika mycket uppmärksamhet som Gaga:

Ani Di Franco

Kathleen Hanna

Joan Jet

Björk

Lily Allén

Tori Amos

Kate Bush

Courtney Love

Tegan and Sara